You are currently browsing the tag archive for the ‘livsmedelsverket’ tag.
Halterna av flera skadliga ämnen i maten, bland annat dioxin och bromerade flamskyddsmedel, har sjunkit de senaste tio åren. Antalet bekämpningsmedel som hittas i livsmedel är också få, och när de finns är halterna låga. Det visar Livsmedelsverkets undersökning Matkorgen 2010, den tredje stora undersökning av en typisk svensk ”matkorg”.
Av undersökningen framgår också att våra livsmedel i stort sett innehåller lika mycket näring nu som för tio år sedan, och ger tillräckligt av de näringsämnen vi behöver.
Fettinnehållet i matkorgarna har ökat något sedan 2005. Men halten transfett har minskat, vilket är positivt, konstaterar Livsmedelsverket. Den främsta transfettkällan är naturligt transfett från kött och mjölkprodukter medan innehållet av industriellt framställt transfett är lågt.
Summa summarum: Vi har bättre livsmedel än för 10 år sedan. Livsmedelsföretagen levererar.
Enligt en DN-artikel antas LCHF-trenden (Low Carb High Fat) ligga bakom den ökade försäljningen av produkter med mycket animaliskt fett som kött, smör, vispgrädde, crème fraiche och ost.
Samtidigt har försäljningen av nyckelhålsmärkta produkter som lättmjölk, lättfil, lättyoghurt och lättmargarin minskat. Det märks också en tydlig effekt på konsumtionen av pasta och vitt mjöl, enligt Lantmännen. Läs mer.
Hur stark är då fettrenden?
Ja, här finns lite olika bud.
Enligt DN-artikeln uppger 20 procent av svenskarna att de har anpassat sin kost enligt LCHF-dieten. Det får anses som en ganska stark trend.
Livsmedelsverket ger dock en annan bild. Nyligen publicerade verket resultatet av en enkätundersökning där det bl a ställdes frågor om synen på kopplingen mellan fett och ohälsa.
I pressmeddelandet med rubriken: ”Få svenskar tror på nyttan med mycket fett”, skriver Livsmedelsverket att: ”Resultatet visar att svenskarnas uppfattning om vad som är bra fett överlag stämmer med Livsmedelsverkets kostråd. Bara 3 procent av de intervjuade tror att det bästa för hälsan är att äta mycket fett”.
Vilken slutsats ska man dra av detta?
Att fettrendens styrka överdrivs och/eller att de flesta som gått över till en mer fettrik kost egentligen inte tror att det är bra för deras hälsa?
Nja, vad Livsmedelsverket inte skriver i pressmeddelandet är att så många som 29 procent av deltagarna i undersökningen valt svarsalternativet: ”Det är inte viktigt för hälsan att minska fettintaget, det finns andra livsmedel som är viktigare att undvika”.*
Ytterligare 8 procent svarar att man i första hand bör minska mängden vegetabiliskt fett man äter, t ex olivolja, margarin och nötter.
Livsmedelsverket har således en större utmaning, än vad de själva medger, när det gäller att kommunicera kostråden om fett.
* Frågan som ställdes var: ”Vilket av de påståenden jag nu läser upp (det fanns 6 att välja mellan) tror du stämmer bäst när det gäller vad som är bra för hälsan?
Enligt Livsmedelsverket är hälften av alla vuxna män, drygt en tredjedel av alla kvinnor och vart femte barn överviktiga eller feta i dagens Sverige. Andelen feta eller överviktiga har ökat de senaste decennierna.
I del 2 av SVT:s debattprogram ”Sverkers stora strid” utpekas sockret som den överlägset största boven i dramat, och då särskilt vårt frossande i godis och läsk.
Är detta en korrekt bild?
Nja, faktum är att sockerkonsumtionen i Sverige har varit konstant under flera årtionden, ja faktiskt ser vi en svagt fallande tendens sedan mitten av 1990-talet.
Tidigare fick vi oss mer av sockret via kakor, desserter, sylter osv, medan vi idag intar en större andel av sockret via drycker och godis.
Striden mot fetma och övervikt måste således föras på fler fronter.
SvD kör just nu en anti-socker kampanj på bästa nyhetsplats.
I en artikel i onsdagens tidning hänvisas till Livsmedelsverkets studie Riksmaten – barn 2003, som visade att 4-åringarna får 21 procent av sin energi från socker. Livsmedelsverkets råd är högst 10 procent, enligt artikeln.
Men jämförelsen haltar. Livsmedelsverkets råd gäller tillsatt socker, i form av sackaros och monosackarider. Och där ligger 4-åringarnas intag (för åtta år sedan i alla fall) på 13-15 energiprocent.
Siffran 21 procent, som SvD använder, gäller det totala intaget av disackarider, vilket innefattar både naturligt förekommande sockerarter (ex laktos) och tillsatt socker.
Under onsdagseftermiddagen blev SvD uppmärksammad på felet och ändrade i webbversionen av nyheten. Bra gjort SvD!
När man läser artikelserien kan man annars få uppfattningen att sockerkonsumtionen ökat kraftigt i Sverige på senare år. Så är inte fallet.
Fakta om sockerförbrukningen – mätt i både kostundersökningar och förbrukningsstatistik – visar att den har varit konstant under flera årtionden med svagt fallande tendens sedan mitten av 90-talet.
En ny EU-studie visar att vi svenskar oroar oss mindre för att maten ska skada hälsan än invånarna i något annat EU-land. Vi tillhör bland annat dem som är minst bekymrade över tillsatser i maten. Däremot är vi – föga förvånande – mest bekymrade över djurens väl och ve.
Att vår oro över maten inte tillhör Europatoppen kan nog förvåna en del av dem som följt de senaste årens allt intensivare matdebatt, i vilken bland annat livsmedelsindustrin fått utstå en hel del kritik.
Ibland har kritiken haft fog för sig, vilket lett till en hel del förändringar till det bättre.
Ofta har dock kritikerna kommit med påståenden som varit obalanserade, överdrivna eller rent av felaktiga.
SVT:s Gokväll häromkvällen är ett färskt exempel. I programmet (26 min in) intervjuas författaren Mats-Eric Nilsson, som sin vana trogen ägnar sig åt högläsning från några produkters ingrediensförteckningar (fuskprodukter enligt Nilsson). Därtill påstår han att det finns hundratals exempel på vilseledande marknadsföring ute i matbutikerna.
Den intervjuande reportern Beppe Starbrink kommenterar Nilssons produktgenomgång med att det låter ”rätt farligt, giftigt” . Vidare påstår Starbrink att matindustrin ”kan hålla på och fuska hur mycket som helst med maten”.
Nej, Beppe! Matproducenterna lever inte i ett rättslöst tillstånd.
Om du tog dig tid till lite djupare research skulle du upptäcka att lagarna och reglerna på livsmedelsområdet är väldigt omfattande, liksom de offentliga kontrollerna. Det gäller inte minst märkningen.
Dessutom har livsmedelsföretagen som affärsidé att erbjuda allt bättre och godare livsmedel, inte att försöka vilseleda konsumenterna (den idén skulle inte bli särskilt framgångsrik).
I de Etiska reglerna för press, radio och TV §13 står det att man ska ”Sträva … efter att återge alla parters ståndpunkter”.
Tyvärr fick ingen representant för livsmedelsföretagen bemöta Gokvälls anklagelser om fusk. Inte heller fick Livsmedelverket kommentera påståendena om att de inte gör sitt jobb.
Här kan du läsa kommentaren från ett av de livsmedelsföretag vars produkter nämndes i programmet.
Just när jag trodde att det hade blivit mer sans och balans i matdebatten dyker förmiddags-TV upp och förstör illusionerna.
TV4:s EfterTio med Malou von Sivers har denna vecka temat: ”Hur farlig är maten?”. I går handlade programmet om tillsatser i allmänhet och smakförstärkare, t ex Natriumglutamat, i synnerhet.
Inbjudna som experter var professor Charlotte Erlandson-Albertsson och Tommy Svensson, som presenterades som ”en vanlig människa, ingen forskare”.
När man lyssnade till de båda fick man lätt uppfattningen att det inte finns någon hejd på antalet sjukdomar som särskilt vissa smakförstärkare i maten förorsakar eller förvärrar: migrän, Alzheimer, Parkinsons, fetma, astma och andra allergier o s v. I chatten efter programmet fick enskilda individer råd om hur de skulle bli friska. Undvik tillsatser, särskilt glutamater, lydde mirakelkuren.
Jaha, var det så enkelt.
Livsmedelsverkets generaldirektör Inger Andersson fick vara med en stund i diskussionen som motvikt. Hon kunde bl a berätta att samtliga tillsatser som får användas är noga utvärderade och riskbedömda av den samlade vetenskapliga expertisen på internationell nivå. Hon fastslog ockå att användningen av tillsatser har väldigt stora säkerhetsmarginaler, samtidigt som hon påpekade att en del människor är överkänsliga mot vissa tillsatser. Därför är tydlig märkning och annan information helt nödvändig.
På bordet i studion hade TV4 dukat upp med flera av våra vanligaste livsmedel. Vissa av dem innehåller glutamat. När en något förvånad Inger Andersson, utan att tveka och med ett lätt skratt, svarade: ”Ja, absolut”, på den märkliga frågan om hon skulle tänka sig att äta dessa produkter, såg Malou von Sivers uppriktigt förvånad ut.
Inte så förvånande kanske, med tanke på att von Sivers själv nyss hade antytt att livsmedelsbranschen ”förgiftar” kunderna.
Uppdatering: Karin Ahlborg på Aftonbladet har också reagerat på TV4:s inslag. Läs artikeln här.
Mats-Eric Nilsson brukar anklaga livsmedelsföretagen för att vilseleda konsumenterna, exemplifierat med förpackningar och annonser vars bilder och texter han inte tycker stämmer överens med de faktiska produkterna. Den här gången är det Mats-Eric Nilsson själv som vilseleder.
På omslaget till boken ”Döden i grytan” (Ordfront förlag), skriven av Mats-Eric Nilsson och Henrik Ennart, liksom i de annonser som nu sprids i landets medier, står det att: ”Döden i grytan visar hur lagar och regler gynnar den näringsmässigt utarmade industrimaten på den traditionellt tillagade matens bekostnad. Ändå är det just i de jättelika matfabrikerna som farliga bakterier och virus har bäst förutsättningar att alstras och spridas”.
Dessa två meningar är klart vilseledande, särskilt ihop.
I boken finns nämligen få exempel och ytterst lite fakta som stöder tesen att den mat som förädlas av industrin generellt skulle vara ”näringsmässigt utarmad”. Likaså saknas stöd för påståendena att lagar och regler ensidigt gynnar ”industrimaten”. Men det hindrar inte författarna från att sprida den felaktiga bilden av att myndigheternas knappt kontrollerar livsmedelsföretagen.
Det författarna tar upp i boken är att den mat som serveras till äldre, sjuka och barnen i skolan i många fall har tydliga brister, vilket nu har lett till en förnyad och välkommen debatt. Boken leder däremot inte i bevis att att industrimat (vad det begreppet nu egentligen omfattar) generellt skulle vara mindre näringsrik än annan mat.
Platsen för tillagning är inte avgörande för näringsinnehållet. Oavsett om kocken står hemma i köket eller i matfabriken är andra faktorer som temperatur och tid avgörande. Dessutom har valet av kock stor betydelse – matfabriken är ingen plats för amatörkockar . Här måste man veta hur tillagningen påverkar både näringsinnehåll och smak men också säkerhet.
Olika bud om näringsinnehåll
Om man undantar den offentliga maten så handlar dock nästan inga av resonemangen kring matens näringsinnehåll i boken om effekterna av olika tillagnings- eller förädlingsmetoder. Fokus är istället på primärproduktionen och råvarorna.
Ennart och Nilsson hänvisar till studier som påstår att halten av många vitaminer och mineraler stadigt har minskat i många frukter, grönsaker och andra vegetabilier. Och eftersom de flesta av oss rör på oss mindre än vad våra förfäder gjorde så blir slutsatsen i boken att:
”För att få i oss samma mängd vitaminer och mineraler som förr i tiden, men utan att bli feta, skulle vi behöva ha mat som innehöll mycket mer vitaminer och mineraler än då. I själva verket innehåller de mindre”.
Detta tycks inte Livsmedelsverket hålla med om. I sin anmälan av Lifebutikens kampanj ”Vart tog näringen vägen?” till Konsumentverket i våras skrev Livsmedelsverket:
”Life-butikerna vill med sin kampanj få oss att tro att man behöver komplettera sin kost med kosttilsskott därför att dagens livsmedel skulle innehålla betydligt mindre näring än tidigare. Det anser vi är grovt vilseledande”
Livsmedelsverket hänvisar till en rapport från 2008 om näringsförändringar i vegetabilier som visade att det inte går att dra slutsatsen att det skett minskningar av näringsinnehållet över tid.
Olika bud således. Ennart och Nilsson hänvisar till samma studier som Lifebutiken. Vad säger Livsmedelsverket säger denna gång?
Samtidigt. Om det nu stämmer att många viktiga råvaror har minskande halter av olika nyttigheter, ja då måste det väl påverka all mat som bygger på/ innehåller dessa råvaror, d v s inte bara den industriförädlade maten.
Stora fabriker inga bakterieparadis
Den andra meningen i reklamtexten ovan, att det är ”i de jättelika matfabrikerna som farliga bakterier och virus har bäst förutsättningar att alstras och spridas ”är också vilseledande. Boken tar nästan uteslutande upp exempel från primärproduktion (framförallt uppfödning av kycklingar och grisari stor skala) i andra länder.
Stora livsmedelsanläggningar i Sverige, exempelvis våra större charkfabriker eller mejerier, utgör inga paradis för bakterier och virus. Ordet matfabrik används således på ett missvisande sätt av författarna.
Det finns fler exempel på otydligheter, överdrifter eller rena felaktigheter i ”Döden i grytan”. Livsmedelsbloggen återkommer till dessa.
