You are currently browsing elisabetrytter’s articles.
I våras kom Konsumentföreningen Stockholm med en uppmärksammad studie om matmyter. Studien visade bl a att åtta av tio svenskar tror att det fortfarande är vanligt med industriella transfetter i svenska livsmedel.
Detta stämmer dock inte.
Fakta är att intaget av transfett i Sverige har minskat avsevärt sedan mitten av 80-talet. 1984 var intaget ca 7 g. Idag är det knappt 2 g/d, enligt Livsmedelsverkets senaste beräkningar. Det är lägre än den mängd världshälsoorganisationen WHO rekommenderar att man högst bör äta per dag.
Minskningen av transfettintag har främst skett genom att livsmedelsindustrin har ersatt delvis härdat fett med andra fettråvaror i våra livsmedel. I de fall transfett fortfarande förekommer är halten i de flesta fall väldigt liten. Den genomsnittliga nivån av transfett i maten är nu så låg att ytterligare sänkning inte har någon betydelse för hälsan.
Men myter är seglivade. Det inser jag när jag läser Sanna Lundells krönika i Aftonbladet där hon skriver om påstått ”transfettindränkta” livsmedel. Den produkt hon nämner vi namn innehåller i verkligheten mycket låg halt av industriellt framställda transfetter.
Mats-Eric Nilsson brukar anklaga livsmedelsföretagen för att vilseleda konsumenterna, exemplifierat med förpackningar och annonser vars bilder och texter han inte tycker stämmer överens med de faktiska produkterna. Den här gången är det Mats-Eric Nilsson själv som vilseleder.
På omslaget till boken ”Döden i grytan” (Ordfront förlag), skriven av Mats-Eric Nilsson och Henrik Ennart, liksom i de annonser som nu sprids i landets medier, står det att: ”Döden i grytan visar hur lagar och regler gynnar den näringsmässigt utarmade industrimaten på den traditionellt tillagade matens bekostnad. Ändå är det just i de jättelika matfabrikerna som farliga bakterier och virus har bäst förutsättningar att alstras och spridas”.
Dessa två meningar är klart vilseledande, särskilt ihop.
I boken finns nämligen få exempel och ytterst lite fakta som stöder tesen att den mat som förädlas av industrin generellt skulle vara ”näringsmässigt utarmad”. Likaså saknas stöd för påståendena att lagar och regler ensidigt gynnar ”industrimaten”. Men det hindrar inte författarna från att sprida den felaktiga bilden av att myndigheternas knappt kontrollerar livsmedelsföretagen.
Det författarna tar upp i boken är att den mat som serveras till äldre, sjuka och barnen i skolan i många fall har tydliga brister, vilket nu har lett till en förnyad och välkommen debatt. Boken leder däremot inte i bevis att att industrimat (vad det begreppet nu egentligen omfattar) generellt skulle vara mindre näringsrik än annan mat.
Platsen för tillagning är inte avgörande för näringsinnehållet. Oavsett om kocken står hemma i köket eller i matfabriken är andra faktorer som temperatur och tid avgörande. Dessutom har valet av kock stor betydelse – matfabriken är ingen plats för amatörkockar . Här måste man veta hur tillagningen påverkar både näringsinnehåll och smak men också säkerhet.
Olika bud om näringsinnehåll
Om man undantar den offentliga maten så handlar dock nästan inga av resonemangen kring matens näringsinnehåll i boken om effekterna av olika tillagnings- eller förädlingsmetoder. Fokus är istället på primärproduktionen och råvarorna.
Ennart och Nilsson hänvisar till studier som påstår att halten av många vitaminer och mineraler stadigt har minskat i många frukter, grönsaker och andra vegetabilier. Och eftersom de flesta av oss rör på oss mindre än vad våra förfäder gjorde så blir slutsatsen i boken att:
”För att få i oss samma mängd vitaminer och mineraler som förr i tiden, men utan att bli feta, skulle vi behöva ha mat som innehöll mycket mer vitaminer och mineraler än då. I själva verket innehåller de mindre”.
Detta tycks inte Livsmedelsverket hålla med om. I sin anmälan av Lifebutikens kampanj ”Vart tog näringen vägen?” till Konsumentverket i våras skrev Livsmedelsverket:
”Life-butikerna vill med sin kampanj få oss att tro att man behöver komplettera sin kost med kosttilsskott därför att dagens livsmedel skulle innehålla betydligt mindre näring än tidigare. Det anser vi är grovt vilseledande”
Livsmedelsverket hänvisar till en rapport från 2008 om näringsförändringar i vegetabilier som visade att det inte går att dra slutsatsen att det skett minskningar av näringsinnehållet över tid.
Olika bud således. Ennart och Nilsson hänvisar till samma studier som Lifebutiken. Vad säger Livsmedelsverket säger denna gång?
Samtidigt. Om det nu stämmer att många viktiga råvaror har minskande halter av olika nyttigheter, ja då måste det väl påverka all mat som bygger på/ innehåller dessa råvaror, d v s inte bara den industriförädlade maten.
Stora fabriker inga bakterieparadis
Den andra meningen i reklamtexten ovan, att det är ”i de jättelika matfabrikerna som farliga bakterier och virus har bäst förutsättningar att alstras och spridas ”är också vilseledande. Boken tar nästan uteslutande upp exempel från primärproduktion (framförallt uppfödning av kycklingar och grisari stor skala) i andra länder.
Stora livsmedelsanläggningar i Sverige, exempelvis våra större charkfabriker eller mejerier, utgör inga paradis för bakterier och virus. Ordet matfabrik används således på ett missvisande sätt av författarna.
Det finns fler exempel på otydligheter, överdrifter eller rena felaktigheter i ”Döden i grytan”. Livsmedelsbloggen återkommer till dessa.
I dagarna har Livsmedelsföretagen tillsammans med en rad andra aktörer som arbetar med livsmedelsforskning skickat ett brev till våra riksdagspolitiker med uppmaningen: Fråga inte vad maten kan göra för dig utan vad du kan göra för maten – Sverige behöver en kraftfull och samlad forskningssatsning på livsmedels- och nutritionsområdet.
Att forskning inom livsmedelsområdet är viktigt för folkhälsan, miljön och en konkurrenskraftig livsmedelsbransch tål att påminnas om inför Almedalsveckan och stundande val. Erfarenheten från tidigare valrörelser är att forskningsfrågor lätt hamnar i skymundan. Ska bli intressant att se om någon politiker bryter mönstret i år.
Utflyttningen av livsmedelsföretagens FoU-resurser till andra länder är en av de stora utmaningarna. Vi måste skapa en ”infrastruktur” som vänder trenden och lockar företagen att förlägga sina FoU-avdelningar till Sverige.
